Åsiktsfri jämställdhetsdebatt

Lågt i tak i den offentliga diskussionen

Vi lever i något man skulle kunna kalla för ett rättighetssamhälle. Det utgörs av en socialistisk kultur född och fodrad av Erlander och Palme. Som på senare dag tagits över av kvinnliga politiska kämpar som Gudrun Schyman och Jutte Guteland. Främst i den offentliga diskussionen talas det om kvinnors rätt att ta tillbaka det patriarkatet rövat ifrån dem. Genus och ren feminism är alltså de stora förlöparna i samtalet om allas lika rätt. Där förespråkas det ett utsuddande av de socialt strukturerade könen. Men även om man renoverat det svenska folkhemmet med prima fönster och dörrar i PVC är det fortfarande lågt i tak i den svenska genusdebatten. Man säger vad man vill, men på egen risk.

Tala på egen risk

I ett land där åsiktsfrihet var ett av de stora mottona och stoltheten i svensk socialistisk politik verkar det idag som om samma vänsterblock vuxit upp till en mer intolerant översittare. Då diskursen inom jämställdhet och genus styrs av samma människor som har grundat feminism finns en infödd obalans i modererandet av debatten. Om man idag säger vad man anser är sin rätt och åsikt utan att det går i rak linje med vad som anses politiskt korrekt blir man inte bara tystad, utan även riskerar att häcklas för att man bryter konsensus. Man kan tycka att det skulle få vara fritt spelrum och högt i tak i en debatt där man talar om allas lika rätt. Men istället blir jämställdhetsdebatten inlåst i trånga rum av likatänkande människor. Åsiktsfrihet är ett privilegium för de som håller sig till duktighetsdiskursen.