I samtalet om jämställdhet och den feministiska frågan talas det inte sällan om skillnaden mellan biologiskt kön och socialt kön – så kallat genus. Det biologiska könet är enligt olika medicinska parametrar och koncensus, av allt att döma, något konkret. Även om man kan tvista om direkt könstillhörighet för de människor som faller mellan manlighetens och kvinnlighetens stolar. Men de mest hårdföra feministiska debattörerna vill påstå att någon genus-indelning inte borde förekomma utanför de medicinska rummen. Det är alltså ett helt abstrakt raster som förhindrar kvinnors rätt till jämställdhet i samhället. Man kunde önska att man inte blandade ihop den feministiska debatten med den politiska debatten om allas jämställdhet. Hur är det då med kärleken? Är den också en social konstruktion eller är den något som binder samman det metafysiska och det fysiska?

Kvinnlig och manlig kärlek

Om man härleder kärleken till människans lust går man via psyke och kroppen. Psyket är i sin tur i samspel med hjärnans neurologi och kroppens produktion av hormoner. Den manliga och den kvinnliga kroppen utsöndrar och producerar olika hormoner i olika mängder. Självklart varierar dessa mängder inom det biologiska könet. Kärlekens komplexa sammanhang kan ses som en oändligt tät väv mellan alla kroppens funktioner och ges uttryck i våra gärningar. Så på frågan om manlig kärlek är samma som den kvinnliga är svaret tvådelat. Ja, den har samma mekanismer men, nej, den ges uttryck på olika sätt. En kärlekskrank man kan till exempel bete sig tillgivet som en valpig och snäll hund för att i nästa ögonblick bli beskyddande som en vakthund. Han avgudar hennes varje nyck och drag. En kvinna är sin man trogen och förlåtande.

Detta är förstås något som kan vara helt omvänt i uttrycksvärlden. Det är nämligen där könen skiljer sig åt. I själen och i sinnet älskar vi alla på samma sätt. Kvinnor och män.