Kvinnlig och manlig kärlek

Om man härleder kärleken till människans lust går man via psyke och kroppen. Psyket är i sin tur i samspel med hjärnans neurologi och kroppens produktion av hormoner. Den manliga och den kvinnliga kroppen utsöndrar och producerar olika hormoner i olika mängder. Självklart varierar dessa mängder inom det biologiska könet. Kärlekens komplexa sammanhang kan ses som en oändligt tät väv mellan alla kroppens funktioner och ges uttryck i våra gärningar. Så på frågan om manlig kärlek är samma som den kvinnliga är svaret tvådelat. Ja, den har samma mekanismer men, nej, den ges uttryck på olika sätt. En kärlekskrank man kan till exempel bete sig tillgivet som en valpig och snäll hund för att i nästa ögonblick bli beskyddande som en vakthund. Han avgudar hennes varje nyck och drag. En kvinna är sin man trogen och förlåtande.

Detta är förstås något som kan vara helt omvänt i uttrycksvärlden. Det är nämligen där könen skiljer sig åt. I själen och i sinnet älskar vi alla på samma sätt. Kvinnor och män.

Vi lever i något man skulle kunna kalla för ett rättighetssamhälle. Det utgörs av en socialistisk kultur född och fodrad av Erlander och Palme. Som på senare dag tagits över av kvinnliga politiska kämpar som Gudrun Schyman och Jutte Guteland. Främst i den offentliga diskussionen talas det om kvinnors rätt att ta tillbaka det patriarkatet rövat ifrån dem. Genus och ren feminism är alltså de stora förlöparna i samtalet om allas lika rätt. Där förespråkas det ett utsuddande av de socialt strukturerade könen. Men även om man renoverat det svenska folkhemmet med prima fönster och dörrar i PVC är det fortfarande lågt i tak i den svenska genusdebatten. Man säger vad man vill, men på egen risk.

Tala på egen risk

I ett land där åsiktsfrihet var ett av de stora mottona och stoltheten i svensk socialistisk politik verkar det idag som om samma vänsterblock vuxit upp till en mer intolerant översittare. Då diskursen inom jämställdhet och genus styrs av samma människor som har grundat feminism finns en infödd obalans i modererandet av debatten. Om man idag säger vad man anser är sin rätt och åsikt utan att det går i rak linje med vad som anses politiskt korrekt blir man inte bara tystad, utan även riskerar att häcklas för att man bryter konsensus. Man kan tycka att det skulle få vara fritt spelrum och högt i tak i en debatt där man talar om allas lika rätt. Men istället blir jämställdhetsdebatten inlåst i trånga rum av likatänkande människor. Åsiktsfrihet är ett privilegium för de som håller sig till duktighetsdiskursen.

Vad som betraktas som arbete i hemmet är också vad som är ansett som manssysslor. Medan kvinnans sysslor begränsas, ojämlikt, av att de är just sysslor. I dagens heta jämställdhetsdebatt, som styrs och påhejas ivrigt av feminister och genusvetare, är det inte som många tror, kvinnans positioner i samhället som ska ifrågasättas. Det är mannens. Men vad är det då mannen gör som får kvinnorna att tråna efter deras kroppar? Viktigare ändå kanske frågan är, om vad kvinnor och män vill göra om de har valmöjligheten.

Fördelning av sysslor och arbete

När mannen klipper gräsmattan i gassande solsken eller lagar läckande rör i källaren befäster han mannens överordnade roll i samhället. Kvinnan är, som man säger, förpassad till köksbänken. Inte ens spisen får kvinnan behålla sin plats. Där klämmer mannen sig in och tar över en kvinnosyssla. Enkelt blir det när man har shoppat nytt kakel för kök och alla vet vad de ska göra. Mannen arbetar med att sätta upp kaklet och kvinnan ser till att han får mat och uppstädat efter sig.

Men för att återkomma till det där med matlagning. När mannen tagit över vid spisen och kvinnan i pannrummet, vad är då vad? Har sysslorna blivit till arbeten och tvärtom. Eller har kvinnan återvunnit den neutrala position genusforskarna vill att hon ska ha. Grannlandet Norge är enligt internationella mätningar ett av de mest jämställda i världen. När man gör undersökningar på vad män och kvinnor jobbar med där visar det sig att kvinnor och män arbetar med den typ av arbeten som de stereotypa könsdikotomierna utställer. En ganska blygsam slutsats är att när kvinnor eller män själv får bestämma vad de vill syssla med väljer de jobb som är typiskt kvinnliga eller manliga.

Det vissa ser som en flykt från problemet ser andra som den bästa av räddningar för kärleken. Idag finns nämligen goda möjligheter till att få hjälp utifrån med städningen i hemmet, något som alltfler par och familjer ser till att utnyttja.

I familjer där alla de vuxna arbetar utanför hemmet i lika stor utsträckning och kommer hem senare på dagarna kan det kännas betungande att ha det så fint som man vill ha det när det gäller ordning och reda samtidigt som man vill ha tid att faktiskt umgås med varandra och framförallt med sina barn. Att behöva sätta sina barn åt sidan när man kommer hem från en lång arbetsdag för att dammsuga, känns inte rätt. Man vill ju naturligtvis ge barnen den tid de behöver, de kommer inte att vara barn för alltid och barndomen är en betydelsefull tid. Lösningar på problemet kan dels vara att släppa lite på kraven kring det som man tror måste göras i hemmet eller att anlita hjälp med städningen för att få mer tid till varandra.

Det finns alltid något spel eller gamblande som någon kan lära sig och ha kul med, oavsett om det så är avancerat pokerspel eller bara något så simpelt som bingospel. Det finns alltså inget spel som är mer coolt än något annat. Spel ska man spela för att det är kul att göra och bra sätt att umgås på. Det är helt enkelt den perfekta sysselsättningen en regnig söndagseftermiddag när man inte har något vettigare för sig.

Spel är helt enkelt det bästa man kan ta till när man är riktigt uttråkad, men även en riktigt bra “icebreaker” om tystnaden faller sig på. Ett mycket bra sätt att lära känna varandra på helt enkelt. Oavsett om du är gammal eller ung, nybörjare eller avancerad.

I dagens samhälle är det mycket diskussioner kring det här med mamma- och pappaledighet. Alla verkar ha åsikter om detta, trots att det i själva verket det är helt upp till var och en att bestämma vad som passar bäst för just deras familj. Arbeten och dylikt kna se mycket olika ut kan det över, och därför kan man liten säga vad som är rätt eller fel. Så länge varje familj gör vad passar dem bäst och så länge barnet i familjen mår så bra så möjligt, finns det väl ingen anledning till att rynka på näsan?